❤️ JAG KAN HÄMTA HONOM - MEN DET LÖSER INGENTING ❤️

Jag känner bara att jag behöver skriva om skolan, inte för att hänga ut några pedagoger, inte för att påstå att mitt barn är enkelt och absolut inte för att försvara det som hände idag.
För händelsen som utspelade sig idag är allt annat än okej!

Elias fick ett stort utbrott i skolan idag och lyckades mer eller mindre demontera två rum.
Saker kastades runt och situationen blev fullständigt ohållbar. Det beteendet är inte acceptabelt. Punkt.

ADHD och autism är förklaringen till varför vissa situationer kan bli så oerhört svåra för honom, men de är inte ett frikort att bete sig hur som helst. Det har jag varit väldigt tydlig med även mot Elias.
Han bär ett ansvar för sina handlingar och behöver lära sig att det finns gränser, även när han är arg, stressad eller triggad.🙉🙊🙈
Men där slutar tyvärr inte analysen..

För ett utbrott börjar inte när ett rum flyger åt helvete.
Det finns ett före. Och just det där före börjar jag bli väldigt intresserad av.👀
Jag försöker verkligen vara transparent när jag skriver om det här, för jag har full förståelse för pedagogerna som arbetar med min son dagligen.
Jag förstår att andra elever på skolan måste kunna känna sig trygga, jag förstår att det även gäller personalen, och jag förstår dessutom att en skola har begränsningar och att personalen inte kan trolla.🪄
Men förståelse måste kunna gå åt två håll.

För idag ringde skolan mig tre gånger i form av tre olika personer inom loppet av en och en halv timme för att be mig hämta hem Elias innan skoldagen ens var över.🏫
I måndags hann han vara i skolan ungefär en timme och tjugo minuter innan jag fick släppa allt jag gjorde och hämta honom.
Och till slut måste jag faktiskt få ställa frågan: Vad har skolan hunnit göra innan lösningen blir att ringa mig?⁉️

Jag kan inte vara reservplanen som kontaktas varje gång skolan utmanas av en situation dom inte kan hantera.
Jag arbetar, jag försöker pussla ihop en vardag, jag tar hand om vårt hem och jag har ett ansvar för Elias före och efter skolan och jag lägger redan enormt mycket tid på att försöka förstå honom, förebygga, prata, förklara, skapa struktur och hjälpa honom tillbaka efter situationer som blivit fel.❌
Jag gör min del.
Men jag kan inte samtidigt vara skolans akuta resurs.

Efter dagens händelse hamnade naturligtvis mycket fokus på vad Elias hade gjort. Och det ska det absolut göra.
Men när vi började reda i händelseförloppet kom det också fram saker som jag tycker är väldigt viktiga.
Elias beskriver hur han känt sig pressad och övervakad och hur situationen succesivt eskalerat.❤️

Det betyder inte att skolan "orsakade" hans beteende, men om man arbetar med ett barn som man vet reagerar extremt starkt på press, kontroll, stress och vissa typer av bemötande måste man också våga undersöka vad som hände innan explosionen.🤯
Vad var det som startade i gång allting, vad gav han för signaler innan, när såg man att det började gå åt fel håll, och vad gjorde man då? Fanns det en möjlighet att bryta situationen tidigare och rent av förhindra så det aldrig hade hänt?
Och framför allt, använde man de strategier vi redan hade pratat om?😖

Det här handlar inte bara om känslor, det handlar om också om skolans ansvar.
Skollagen är ganska tydlig med att när en elev har sådana svårigheter i sin skolsituation att det finns anledning att misstänka att eleven behöver särskilt stöd ska behovet utredas skyndsamt av rektor.
Det gäller inte bara barn som riskerar att inte nå kunskapsmålen, även andra svårigheter i själva skolsituationen kan innebära att behovet av särskilt stöd måste utredas.
Och visar det sig att särskilt stöd behövs ska eleven också få det.👦
Och här vill jag vara väldigt noggrann: lagen säger inte att Elias automatiskt har rätt till exakt den lösningen som jag som förälder pekar ut. Jag kan alltså inte kräva "en egen resurs" bara för att jag anser att det är rätt lösning.

Men skolan kan heller inte komma undan sitt ansvar genom att säga att resurser saknas och därefter låta lösningen bli att han skickas hem gång på gång.
Det är skolans och ytterst rektorns ansvar att utreda vilket stöd han faktiskt behöver och organisera verksamheten utifrån det.🫠

Och med tanke på hur Elias skolsituation ser ut just nu har jag väldigt svårt att förstå varför frågan om mer omfattande stöd inte har varit betydligt större tidigare.
Ett barn som gång på gång inte klarar hela skoldagen, ett barn som eskalerar så kraftigt att undervisningen bryter samman, ett barn vars mamma återkommande rings in för att hämta honom, ett barn som uppenbart inte fungerar i den miljö och med det stöd som finns idag.
Hur många fler signaler behöver ni?⁉️

Skolverkets beskrivning av reglerna är dessutom tydligt: behov av särskilt stöd ska utredas även när en elev uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.

Men när man landat hemma efter en minst sagt intensiv hämtning på skolan, så ringer rektorn dessutom och meddelar att Elias är avstängd imorgon och alltså inte får komma till skolan.⁉️

Skolan har möjlighet att stänga av en elev i grundskolan under vissa förutsättningar. Bland annat kan det ske om elevens agerande bedöms hota andra elevers eller personals säkerhet.
 Det finns också regler om när avstängning kan användas av hänsyn till andra elevers trygghet och studie-ro.
Men även detta är reglerat. Det är rektorn som fattar beslutet, eleven och vårdnadshavaren ska ges möjlighet att yttra sig innan beslutet och eleven ska erbjudas kompensationsundervisning för undervisningen som går förlorad. En avstängning får dessutom bara pågå under den tid som behövs för att skyndsamt utreda vilka andra åtgärder som kan behövas.

Och kanske är det just orden "vilka andra åtgärder som kan behövas" som fastnar mest hos mig.
För visst, stäng av honom i morgon om situationen uppfyller lagens krav och det behövs för säkerheten, men använd då morgondagen till någonting vettigt.
Inte bara för att få en Elias-fri dag.! Utred, analysera och kom med en konkret plan.

Titta på bemötandet, titta på miljön, på stödet, situationerna som föregår utbrotten, koppla in rätt kompetens, och ta reda på varför ett barn som ska vara i skolan flera timmar ibland inte ens klarar två innan telefonen ringer till mig.
För jag tänker inte acceptera att hela problembeskrivningen blir "Elias beteende"❤️
Hans beteende ÄR ett problem, men hans beteende berättar också att någonting inte fungerar och jag behöver att skolan börjar vara lika intresserad av den frågan som jag är.

Dessutom börjar det här få konsekvenser långt utanför skolans väggar.
Jag är stressad på ett sätt som jag känner igen och som skrämmer mig.
Telefonen kan ringa när som helst, jag vet aldrig om jag kommer kunna genomföra en arbetsdag fullt ut.📞
Jag lägger luncher på hämtningar, jag försöker få ihop jobb, ett barn som inte klarar skolan och resten av livet samtidigt. Jag känner hur jag succesivt börjar ta slut.😢

Det värsta är nästan känslan av att jag förväntas bära ett större och större ansvar för det som händer under den tid då mitt barn faktiskt befinner sig i skolans verksamhet.
Jag ska förklara Elias, jag ska ge strategierna, jag ska berätta vilka triggers han har, jag ska hjälpa till att hitta lösningarna, jag ska svara när det havererar, jag ska lämna jobbet, jag ska hämta, och jag ska också hantera konsekvenserna hemma..

Och sedan ska jag lämna tillbaka honom nästa morgon och hoppas att samma sak inte händer igen.😖
Jag är hans mamma, jag är en oerhört viktig del av arbetet runt honom och jag kommer fortsätta samarbeta med skolan. Men jag är inte skolans personalstyrka, elevhälsa, specialpedagog eller reservlösning när organisationen inte räcker till.

Och " vi har inte resurser" kan inte vara slutpunkten.😡

Hur skolan organiserar sina resurser är inte Elias ansvar. Det är inte heller mitt.
Jag vill samarbeta, jag vill lyssna på pedagogerna, jag vill att de berättar när Elias gjort fel och jag kommer aldrig stå bredvid och ursäkta ett oacceptabelt beteende med hans diagnoser.❤️
Men samarbete betyder inte att den ena parten gör sitt och sedan förväntas kompensera för att den andra inte lyckas göra sitt. Jag kräver inte perfektion från skolan, jag kräver absolut inte perfektion ifrån Elias heller, men jag KRÄVER att vi vuxna runt honom gör jobbet.

Att vi försöker förstå vad som händer innan de smäller, att det vi kommer överens om faktiskt genomförs, att hans stödbehov utreds ordentligt och att det finns en plan som är större än mitt telefonnummer.📞

Nu ska jag träffa rektorn samt kuratorn i morgon för att få en helhetsbild utav vad som faktiskt hände idag.
Dels är jag väldigt nyfiken på att höra deras version utifrån skolans perspektiv, men också få förklarat för mig HUR dom faktiskt bemötte, och agerade i situationen kring händelsen.
Jag vill också veta vilka åtgärdsprogram och vilka faktiska stödinsatser Elias ska ha när han kommer tillbaka.
Jag kommer även be att få det formella beslutet skriftligt, och veta vilken bestämmelse beslutet grundas på gällande avstängningen kring Elias.
Samt ett skriftligt underlag där det tydligt framgår att skolan bär ansvaret för frånvaron Elias får under dessa dagar.

Kanske är det just där vi behöver stanna upp nu.
För det här kan inte fortsätta handla om att lösa varje situation först när den redan har gått för långt. Någonting måste förändra i grunden.
När slutar frågan vara vad Elias behöver göra för att klara skolan och börjar i stället handla om vad skolan behöver vara för att Elias ska kunna klara den?
Elias har ett ansvar, jag har ett ansvar och skolan har ett ansvar.
Och om jag ska fortsätta vara den som fångar upp Elias varje gång världen blir för mycket för honom, då måste det finnas någonting kvar av mig att fånga honom med.Så nu behöver alla tre delarna börja fungera tillsammans.  ❤️❤️