❤️NÄR HJÄLPEN BÖRJAR KÄNNAS SOM ETT HOT.❤️

Jag har velat skriva det här inlägget länge.
Helt ärligt så var det en av anledningarna till att jag en gång startade den här bloggen.
Men ju mer jag har försökt formulera mig, desto mer har jag insett att det inte går att skriva enbart ett inlägg om det här.
För hur sammanfattar man flera års känsla av att behöva förklara, försvara och bevisa sitt föräldraskap?🙄
Hur ska man beskriva känslan utav att vara mamma till barn med NPF i ett samhälle där det ibland känns som att kunskapen om NPF tar slut ungefär samtidigt som tålamodet gör det?
Det här är verkligen ett ämne som väcker mycket känslor hos mig.
Ilska, frustration, sorg och framför allt en enorm trötthet.

Det är så otroligt tröttsamt att gång på gång behöva försvara sig som mamma.

Jag är mamma till två barn med NPF, två fantastiska barn, med olika personligheter, olika behov, olika styrkor och olika svårigheter.
Barn som ibland behöver mer förståelse, mer tålamod och mer anpassning än vad omgivningen kanske är vad vid.

Och när ett barn inte fungerar inom de ramar som vuxenvärlden har bestämt ska fungera, då kommer frågorna...

Varför gör han så?
Varför reagerar hon så?
Vad händer hemma?
Finns det brister i omsorgen?

Och plötsligt står man där som förälder och ska förklara sitt barn, sitt hem, sitt föräldraskap och ibland nästan hela sitt liv.

Jag vill vara väldigt tydlig med en sak,
Socialtjänsten behövs,
oros anmälningarna behövs.

Det finns barn som faktiskt lever i fruktansvärda situationer och som behöver vuxna runt omkring sig som vågar reagera!😡
Barn ska aldrig behöva lämnas ensamma i sådant som vuxenvärlden hade kunnat stoppa.
Problemet är därför inte att möjligheten att göra en oros anmälan finns.
Problemet uppstår när en oros anmälan börjar användas som den självklara lösningen så fort ett barn är svårt att förstå.

När kunskap ersätts av misstanke.
När ett beteende som faktiskt kan höra ihop med NPF i stället automatiskt får människor att börja leta fel hemma.
Och framför allt när de vuxna som arbetar runt våra barn inte alltid har tillräckligt med kunskap för att förstå skillnaden.
För varje anmälan är inte bara ett papper som skickas iväg, på andra sidan finns en familj, en mamma, barn, och ett hem som plötsligt ska granskas..💔

Även om man vet att man är en bra mamma så händer någonting med en när man gång på gång behöver bevisa det.
Man börjar väga sina ord, man funderar på vad man vågar säga, man tänker framförallt efter innan man ber om hjälp.
För tänk om det jag berättar misstolkas?
Tänk om mitt barns utbrott blir ett tecken på att något är fel hemma?
Tänk om min ärlighet används emot mig?
Och där någonstans händer något som jag tycker att vi måste våga prata om.
För när föräldrar börjar bli rädda för att be om hjälp  så har systemet misslyckats med en väldigt viktig del av sitt uppdrag...
Hjälp ska kännas som hjälp, stöd ska kännas som stöd.
Och de människor som arbetar med barn måste få- och ha- den kunskap som krävs för att förstå barn som inte fungerar precis som normen säger att dom ska.

Det här kommer aldrig att gå och skriva i ett enda inlägg, det finns alldeles för mycket att skriva om.
Jag vill skriva om oros anmälningar, om socialtjänsten, om skolan och andra vuxna runt våra barn.🌸
Om NPF och bristen på förståelse och kunskap.
Om hur det känns att sitta framför människor och försöka övertyga dem om att man faktiskt känner sitt eget barn.
Om rädslan för att säga fel sak, om frustrationen när man ber om stöd men i stället känner sig ifrågasatt.
Jag vill också skriva om varför jag tror att systemet ibland missar dem som faktiskt behöver hjälpen allra mest.
Det här är inte ett försök att säga att alla inom socialtjänsten gör fel, det är inte heller ett försök att säga att oros anmälningar inte ska göras.

Det här handlar om någonting större.
Det handlar om vad som händer när kunskapen och förståelsen inte räcker till.
När familjen som redan kämpar får ännu en sak att kämpa mot.
Och om hur något som från början är skapat för att skydda barn.. Kan börja kännas som ett hot.