❤️NÄR MAN SJÄLV HAR ADHD - & SKA VARA DEN SOM SKAPAR STRUKTUR. ❤️

Jag kommer att återkomma till mitt förra inlägg och allt det där kring socialtjänsten, skolan, orosanmälningar och känslan av att hela tiden behöva förklara och försvara.
Jag är inte färdig där, inte på långa vägar. Men ibland behöver man faktiskt byta spår en stund! 🌸
För hur viktigt det än är för mig att skriva om allt det tunga, så vill jag inte att den här bloggen bara ska handla om möten, myndigheter, frustration och allt som inte fungerar.
Det är en stor del av vårt liv – men det är långt ifrån hela våra liv.🙏

För mitt i allt det där pågår ju också en helt vanlig, ovanlig vardag.
En vardag med barn, jobb, tider som ska passas, saker som ska kommas ihåg, känslor som ska hanteras, skolväskor som ska packas, och ungefär 47 saker till, som någon behöver NU.

Och så har vi den där lilla detaljen:
Jag har själv ADHD.
Jag ska alltså vara den som skapar struktur.
...Det är ändå lite humor i det...😂

Jag ska vara den lugna, organiserade vuxna som kommer ihåg tider, håller ordning på rutiner, förbereder barnen på förändringar och hjälper dem när deras egna hjärnor går på högvarv.🤯
Samtidigt som min egen hjärna ungefär fungera så här:

"Jag ska bara gå och hämta tvätten"
Tre minuter senare står jag i köket och googlar någonting fullständigt irrelevant och har ingen aning om varför jag gick upp ifrån första början.
Och någonstans därifrån hörs:
"MAMMA!"
Japp, det går bra det här..👍

Men skämt åsido, det är faktiskt en ganska speciell kombination.

För barn med NPF behöver ofta just det som kan vara allra svårast att ge när man själv har ADHD.
Struktur, framförhållning, tydlighet, rutiner, och ett lugn när allting runt omkring håller på att explodera.🤯
Och jag förstår ju mina barn på ett sätt som jag tror är en enorm styrka.
Jag vet hur det känns när någon säger "men det är väl bara att göra det", jag vet hur det är att vilja göra något men ändå inte komma i gång, att glömma något man verkligen hade tänk komma ihåg, och att bli fullständigt överväldigad av något som för någon annan verkar löjligt litet.❤️

Problemet är bara att ibland har vi samma svårigheter – samtidigt!

Mina barn hittar inte sina saker, jag hittar aldrig mina saker.
Elias blir sjukt stressad över att vi är sena, jag får total panik över att vi är sena.
Alexandra har jättesvårt att sortera sina tankar, och där står jag bredvid och försöker hjälpa till, samtidigt som min egen hjärna redan har öppnat 34 nya flikar. 👍🙄
Det är ungefär där man som mamma förväntas säga:
"nu tar vi en sak i taget"
Men det enda min kropp skriker är:
VI ÄR SENA, VAR ÄR NYCKLARNA? VEM HAR TAGIT MIN TELEFON? HAR ALLA BORSTAT TÄNDERNA? OCH VARFÖR HAR DU INGA STRUMPOR PÅ DIG?🧦😡

Och det är kanske en av de saker jag önskar att fler förstod med NPF-familjer, struktur uppstår inte bara, det ligger ofta ett jäkla arbete bakom den.
Bakom att komma i väg på morgonen, bakom att passa en tid, bakom att ett barn klarar en aktivitet, bakom att få till läxläsning, middag, dusch, tandborstning och läggning.
Sådant som kanske ser helt vanligt ut utifrån kan ha krävt påminnelser, förberedelser, kompromisser, mutor, pedagogik, ett mindre sammanbrott och möjligtvis ett hot om att Wi-Fi plötsligt kommer att "gå sönder".

Och mitt i allt detta ska jag också försöka komma ihåg mig själv.👧
Låt oss säga att det går.. sådär.

Jag har startat fler fantastiska organiseringsprojekt, fler än vad jag vill erkänna.⛑️
Kalendrar, listor (jag ÄLSKAR listor), scheman, appar, påminnelser, färgkodning.
Och varje gång tänker jag, NU, nu har jag löst livet!🦚
Den här gången ska vi bli en sådan familj som har framförhållning!
...Tre dagar senare har jag glömt att titta på schemat...🙄
MEN jag försöker!💪
Och kanske är det faktiskt det som är grejen,
Vi behöver inte få vår vardag att se ut som någon annans, vi behöver hitta ett sätt som fungerar för oss, i vårt kaos.

Ibland fungerar det skitbra, ibland fungerar ingenting, ibland lyckas jag vara pedagogisk, lugn och förstående precis när mina barn behöver det som mest.
Men ibland kan jag också stå där och säga (skrika)😳
"Men HUR kan du glömma den? Jag påminde dig ju!"
...För att fem minuter senare inse att jag själv har matlådan stående på bänken i köket och sopporna i passagerarsätet!👍😁

Det finns naturligtvis saker med ADHD som är jobbiga, det tänker jag inte försöka romantisera. Det påverkar vardagen, energin, tålamodet och ibland hela familjen.❤️
Men det finns också något fint i att vi förstår varandra.
Jag vet att ett beteende inte alltid betyder det som det ser ut att betyda, jag vet att "jag vet inte" faktiskt kan betyda jag kan inte sortera allt som händer i mitt huvud just nu, jag vet att ett utbrott kan komma efter att man hållit ihop alldeles för länge, och jag vet framför allt hur fruktansvärt det känns när man faktiskt försöker – och omvärlden bara ser det man inte lyckades med.
Så ja, jag har ADHD.

Mina barn behöver struktur, och av någon anledning har universum bestämt att jag ska ansvara för den strukturen.
Det känns fortfarande som ett ganska tveksamt beslut, men än så länge lever vi allihop, och i morgon gör vi ett nytt försök!

...Om jag kommer ihåg det...❤️