❤️TVÅ ÅR SENARE – OCH ÅNGESTEN INFÖR SKOLSTART ÄR FORTFARANDE DENSAMMA❤️

Det känns nästan overkligt att skriva här igen.
Jag tittade tillbaka och insåg att det gått ungefär två år sedan jag skrev mitt senaste inlägg.
Två år. Hur kan tiden gå så fort och samtidigt kännas som att det har hänt ett helt liv sen dess?

Det finns en anledning till att jag försvann härifrån. Eller egentligen flera.
Livet tog helt enkelt en riktning som jag varken hade räknat med eller var förberedd på, och någonstans på vägen försvann både tiden, orken och lusten att skriva.

Jag tänker inte berätta hela den historien idag.
Men jag kanske kommer tillbaka till den en vacker dag.

För någonstans är ju de senaste två åren också en del av vårt liv och vår historia.
Och kanske behöver jag själv lite tid för att bearbeta, marinera och förstå innan jag kan hitta dom rätta orden för att dela med mig om det som vi genomgått senaste tiden.

Men nu är jag här igen.🥇
Efter den här sommaren känns det faktiskt som ett ganska självklart tillfälle att börja skriva igen.

Sommaren har på många sätt varit precis det vi behöver.
Mindre tider, mindre måsten, inga skolväskor som ska packas, inga morgnar där klockan styr hela tillvaron och betydligt färre konflikter kring saker som "måste" göras NU.
Sedan är ju ett sommarlov ett kaos på sitt eget lilla sätt när man lever i en NPF-familj.😶

Rutiner försvinner, dygnet flyttar på sig och vissa dagar undrar man helt ärligt om någon överhuvudtaget vet vilken veckodag det är.
Men samtidigt så finns friheten. Om man kan kalla den så..😀

Sedan kommer augusti. Skolstart.

Ett ord som för många betyder "vi åker och köper pennor, pennfack och suddgummin."
Samtidigt som jag mentalt förbereder mig som om vi ska genomföra en mindre militär operation.
För mig är det en klump i magen.
Framför allt har det varit så kring Elias.

Skolan har inte alltid varit en enkel plats för honom som jag tidigare nämnt.
Tvärtom har det under perioder varit fullständigt kaos. Och när man har vart med om det tidigare är det väldigt svårt att bara tänka:
"Det blir säkert bra den här gången"

Jag önskar så ofta att jag verkligen kunde göra det.
För det är så lätt att böja leva flera veckor framåt i huvudet.

Tänk om det blir samma sak igen?
Tänk om han inte klarar dagarna?
Tänk om det blir bråk?

Tänk om han nu, när han blivit äldre, verkligen gör någonting dumt. På riktigt!
Tänk om jag återigen ska försöka få ihop jobb, skola, möten, hämtningar och ett barn som inte orkar eller vill mer? Absolut, någonstans vet jag ju att man inte ska ta ut saker i förskott.
Helt ärligt? Hur många gånger har man inte fått höra det? "oroa dig inte innan någonting har hänt"🙄

Visst, det låter väl klokt,
Problemet är bara att när man har levt i samma situation tillräckligt länge, och varit med om samma situationer så många gånger, så är oron inte alltid helt tagen ur luften.

Sedan handlar det ju inte bara om att han, som många andra NPF-barn "bara" ska återgå till skolan efter ett långt sommarlov.☀️
Han ska börja i en helt ny skola, med helt nya rutiner, nya lärare, nya pedagoger, nya klasskamrater, nya tider, nya regler, och framför allt helt nya förhållningssätt.
Och för att krydda det hela lite till, så har han också blivit så pass stor så han själv ska ta sig till och från skolan på ett helt nytt sätt.
ENSAM.

Detta är nog en av de svåraste sakerna för mig.
Att försöka hitta balansen mellan att inte måla fan på väggen och samtidigt vara förberedd på sådant som erfarenheten säger faktiskt kan hända.

För mitt i allt detta så ju finns också Alexandra.
Där vi har nästan raka motsatsen. Hon bara löser det.
Ny termin? okej
Nya tider? Okej
Nya vänner? okej

Ibland kan jag faktiskt titta på henne och undra om hon verkligen kommer ifrån mig.
Hon tar emot en förändring med en klackspark medans jag behöver tre arbetsdagar med intern handläggning när de händer mig.🙄

Men det betyder ju inte per automatik att allt alltid är enkelt för henne eller att hon aldrig kämpar med saker.
Men just de här övergångarna har hon en förmåga att hantera på ett sätt som gör mig så otroligt stolt.

Och det blir också en sådan tydlig påminnelse om hur olika barn kan vara, hur olika NPF-diagnoser kan utspela sig.
Samma mamma, samma hem, och ändå två helt olika instruktionsböcker. Givetvis följde ingen utav dessa instruktionsböcker med mig hem vid leverans...
Men det som visar sig fungera med det ena barnet kan vara totalt värdelöst för det andra.

Och någonstans där mitt emellan står jag. Ensamstående mamma som försöker vara två olika sorters förälder samtidigt, eftersom mina barn behöver helt olika saker ifrån mig.
Det är då jag ibland saknar den där andra föräldern som kan säga "jag tar det". Hemma hos oss säger jag "jag tar det" till mig själv. Väldigt generöst av mig faktiskt! 🙏

Jag tror faktiskt att det är precis där jag vill ta vid bloggen igen.
Inte om den perfekta NPF-vardagen. För tro mig, den har jag fortfarande inte hittat.

Utan den riktiga.
Om skol ångesten, om mötena, om telefonsamtalen man inte vill få, om konflikterna hemma efter en dag då någon av dom hållit ihop i skolan, om syskon som fungerar helt olika, om det dåliga samvetet när man känner att ett barn kräver 90 procent av ens energi fast båda förtjänar 100.❤️

Men självklart också om det roliga.
Om framstegen man nästan inte vågat hoppas på, de små segrarna som för andra kanske inte betyder någonting men som för oss kan betyda allt, om att plötsligt inse att något som var omöjligt för ett år sedan faktiskt fungerar idag.

Och självklart om tiden som varit oskriven...
För den har också gett mig mycket att skriva om.
Så nej, jag tänker inte försöka sammanfatta två års tystnad i ett enda inlägg.
De får komma.
Lite i taget.
Precis som resten av livet. ❤️❤️

Men jag är tillbaka, och vi börjar här.
Med skolstart, två väldigt olika barn, alldeles för mycket oro i förväg och en mamma som fortfarande försöker lära sig skillnaden mellan katastroftankar och den där förbannade magkänslan som ibland visar sig ha rätt ändå! ❤️